Små barn och övernattning

7 november, 2012

Anknytning och hjärnans utveckling

Allan Schore, klinisk neuropsykiatrier och forskare i Usa, integrerar tillsammans med andra framstående forskare John Bowlbys anknytningsteori med neurovetenskap. Han har särskilt studerat den radikala utvecklingen av barnets hjärna under de två första levnadsåren. Hjärnan på ett nyfött barn väger cirka 400 gram och växer till cirka 1000 gram på de första 12 månaderna. Kommunikationen mellan barn och moder (99 % av forskningen om anknytning bygger på mor-barn relationer) sker via deras högra hjärnhalvor. Samtidigt som hjärnan utvecklas byggs anknytningen upp. Detta innebär stort behov för barnet av förutsägbarhet, kontinuitet, känslomässig närvaro och ordlös kommunikation med trygg respons från vårdgivaren. Allan säger att barnets behov av en trygg anknytning till en välfungerade vuxen som empatisk tar emot, reglerar och förstår barnets känslomässiga kommunikation inte är bundet till den vuxnas kön. Dock menar Allan att en förälder är den primära vårdaren som bäst kan reglera barnets stressnivåer och att det vanligen är modern. Allan menar att studier visar att kvinnor har bättre kapacitet att förstå icke verbal kommunikation och att empatiskt svara med olika känslomässiga nivåer. Även när det gäller att förstå ansiktsuttryck, ton på röster och gester så är kvinnor generellt bättre än män.

Allan utgår från ståndpunkten att det finns en primär vårdare för det lilla barnet, den som barnet vänder sig till under stress och som är den förälder som förmår sänka barnets stressnivå (kortisolvärden). Allans erfarenhet, via sin och andras forskning, är att det är till modern barnet vänder sig det första året och när det finns en involverad far så vänder sig barnet både till moder och fader från två års ålder och uppåt (andra forskare i senare plenumdebatt visade på att det även finns forskning som stödjer att barn tidigt kan utveckla anknytning till två vårdare).

Allans forskning, och studier av andras forskning, visar att fäder mer aktivt bör introduceras när barnet har börjat få och förstå språk. Han betonar betydelsen av faderns integrering när barnet passerat ett år och framförallt vid tvåårsåldern. Han menar att fadern har särskild betydelse för barnets förmåga att lära sig att reglera aggression och för att stimulera barnet i aktiv lek. Hans studier visar att moderns lek med barnet fungerar lugnande medan faderns lek är mer energisk och aktiverar barnet mer. Barnet behöver fadern för att utmanas att lämna moderns trygghet och utforska sina omgivningar. Allan betonar dock att känslomässig närvaro hos föräldrar är viktigare än gender-kön och att det självklart finns familjer där det en man som är den primära vårdaren från barnets födelse.

Allan beskriver att forskningen om anknytning gått från studier av beteenden till studier av tankar och känslor - basen för människans välmående. Den andra stora förändringen är studier om och betydelsen av självreglering (self-regulation), det vill säga vår förmåga att reglera och hantera våra känslor och tankar.

Allan beskriver förmågan att reglera barnets känslor som en viktig del i anknytningen. Det vill säga att spädbarnets oförmåga att trösta sig själv eller finna ro att komma till sömn kräver en förälder som reglerar dessa känslor genom att ge barnet tröst och ge barnet ro. På så sätt får barnet hjälp att utveckla sin egen reglering av sina känslor. Att tillsammans med barnet bygga dess känsloregister och anknytning sätter Allan in i två kategorier. En kategori kallar han synkronisering av känslor (affect synchrony), detta sker exempelvis genom att i interaktion med barnet skapa och behålla positiva känslor i samband med lekupplevelser. En annan kategori är interaktiv reglering/återhämtning (interactive repair) som sker då barnet utsätts för stress och föräldern minskar de negativa effekterna av stress i interaktion med barnet vilket lär barnet hur det ska anpassa sig och tolerera stress. Ett barn får en trygg anknytning till en förälder som hjälper barnet att minimera de negativa känslorna och maximera de positiva känslorna. Allan betonar att det är den känslomässiga närvaron hos föräldern som är den mest centrala och främjande utvecklingsfaktorn och en viktig del i barnets uppfostran. Ju bredare spännvidd av känslor som barnet får uppleva i interaktion med föräldern ju bredare blir förståelsen av olika känslor och därmed stärks den egna självkänslan.

Betydelsen av hur anknytningen och förmågan till självreglering utvecklas under de två första levnadsåren beskriver Allan som omfattande med anledning av att hjärnan därefter inte har samma kraftiga utvecklingskurva. De erfarenheter barnet fått de första två åren fungerar som icke medvetna strategier eller så kallade arbetsmodeller i hjärnan för hur vi resten av livet förstår vår omvärld och våra mellanmänskliga relationer.

Spädbarnets behov vid bedömning om övernattning

Carol George, professor i psykologi och Judith Solomon, forskare och klinisk psykolog, har tillsammans gjort en publikation i ämnet spädbarns anknytning (upp till två år) i olika boendealternativ efter separation. Den publicerades 1999 men blev åter aktuell via en intervju av Jennifer McIntosh i en artikel i Family court review i juni 2011.

Det som särskilt har diskuterats i Carol och Judith studie är att de fann signifikant påverkan i relationen mellan spädbarn och mor efter regelbunden separation för övernattning hos fadern, särskilt i högkonfliktsfamiljer. Deras slutsats var att upprepade separationer mellan spädbarn och mor under nattumgänge hos far, innebar att barnet upplevde modern som oförutsägbar, att barnet upplevde att hon inte fanns när hon behövdes samt att barnets anknytningssystem var ”på högvarv” vilket innebar en stress som aldrig riktigt upphörde under övernattningen hos fadern. I laboratoriemiljö kunde Carol och Judith se att spädbarnet reagerade med att utveckla ett undvikande anknytningsmönster och ofta visade ilska mot sin moder till följd av dessa separationer. Carol och Judith har utgångspunkten att det är modern som är den primära vårdaren men att det finns undantag.

Carol and Judith slutsats är att övernattningar, för barn under två år, kan fungera för vissa barn i vissa familjer efter separation men att de har forskning som visar att regelbundna övernattningar ifrån den primära vårdaren är stressfullt för barnet. De rekommenderar kontinuerlig övernattning med en förälder och dagtidsumgänge med den andre så att när barnet ska börja övernatta hos den andre föräldern är denna förälder välbekant.  De betonar att barnet har lättare att ta till sig den andre föräldern om den primära visar förtroende för den andre föräldern och att de har en öppen kommunikation inför barnet.

Carol och Judith beskriver att anknytning till den andre föräldern inte är bundet till att det är den personen barnet ser först på morgonen eller i mitten av natten. Dagtid med barnet är fullt tillräckligt. Vad som har betydelse är kombinationen av intimitet, känslomässig närvaro, att känna glädje över sitt barn och känna njutning av att vara med barnet. För detta krävs inte övernattning. Intimiteten byggs genom att vårda barnet, så som att bada barnet, byta blöja, leka, och om möjligt mata barnet. Detta kan barnet få av bägge sina föräldrar så länge som barnets grundtrygghet finns i såväl boende som dagliga rutiner och att dessa är huvudsakligen kontinuerliga och förutsägbara.

Natten innebär en särskilt känslig tid för alla barn men särskilt spädbarn. Barn har ofta i olika utvecklingsstadier svårt att komma till ro och somna. Att somna innebär att släppa på kontrollen och att stå ut med separationen från den trygga vårdaren och, när barnet blivit äldre och förstår tid, att lita på att vårdaren finns kvar när barnet vaknar. För spädbarnet, som inte har den verbala kommunikationen, är igenkänningen i responsen från vårdaren som kommer mitt i natten för att lugna särskilt viktig.

Om målet med upprepade övernattningar hos båda föräldrarna är att ge barnet trygghet hos bägge föräldrar menar Carol och Judith att risken är att resultatet blir det motsatta, att barnet inte blir trygg hos någon av dem.

Carol och Judith vill inte ange en viss ålder då övernattning kan påbörjas. De säger inte att övernattning aldrig ska ske innan två års ålder, endast att det inte ska ske på tät regelbunden basis. De beskriver att när ett barn utvecklat ett språk, förstår symboliskt tänkande och kan prata om och förstå det som kommer att hända blir det enklare för dem att kunna hantera förändringar. Barnets förmåga att hantera övernattning beror på det enskilda barnets förmåga till så kallad självreglering (self-regulation) som innebära att kunna reglera sina egna känslor av framförallt stress. Detta har bland annat professorn Allan Schore beskrivit och han menar att barnet utvecklar självreglering främst genom sin primära vårdare.

I Carol och Judiths studie fanns barn som klarade av upprepade övernattningar hos respektive förälder. Det som dessa föräldrar hade gemensamt var att de hade kapacitet att kommunicera med fokus på barnet, inte sig själva, och vara flexibla. Respektive förälder hade förmågan att känna igen barnets känslolägen och förstå hur barnet upplevde olika situationer. Dessa föräldrar hade förmåga att hantera och reglera sin egen inre stress och lät inte barnet uppleva stress under längre perioder utan kunde balansera den åt dem.

Den mest prioriterade frågan för professionella inom det familjerättsliga området, som främst möter föräldrar som är i konflikt, bör enligt Carol och Judith vara; Vad kan vi göra för att detta barn ska få lugn, åtminstone utveckla ett organiserat anknytningsmönster och få stöd i sin reglering av sina känslor? De rekommenderar att försöka minimera stress för barnet och se samtliga lösningar som temporära, både konflikten och barnet kommer att förändras med tiden och andra lösningar kommer bli nödvändiga. Om konflikten handlar om ett spädbarn och mängden övernattning säger Carol och Judith att man ska fråga sig; Klarar detta barn att utsättas för stora risker med långsiktiga problem i anknytning och self-regulation? Svaret enligt dem är att risken kan reduceras avsevärt om beslut om övernattning får avvakta minst ett år till. Risken för att barnet skulle förlora kontakten med den andre föräldern är minimal om de träffas dagtid och relationen hålls vid liv genom bilder och samtal om den andre föräldern. De rekommenderar starkt att även om föräldrar kan hantera ett växelvis boende för spädbarn och kanske få det att fungera för barnet så finns de inte anledning att utsätta barnet för den stora risk som det innebär.

Referenslista

Föreläsningsmaterial efter två föreläsningar av Allan Schore samt en föreläsning av bland annat Carol George på AFCCs (Association of Family and Conciliation courts) under en konferens i Chicago 6-9 juni 2012.

Denna artikel baseras även på följande två artiklar;

Schore, A.N. (2011) Family law and the neuroscience of attachment. Interview by Jennifer McIntosh in the Family court review Vol. 49 No. 3, 501-512.

George, C & Solomon, J (2011) Divorce inte the nursery: on infants and overnight care. Interview by Jennifer McIntosh in the Family court review Vol. 49 No. 3, 521-528