Internationell forskning om växelvis boende

18 januari, 2013

Definition

Det finns många definitioner på växelvis boende. I denna artikel används den som de flesta forskare använder, vilket innebär när barnet lever mellan 35-50% av sin tid med respektive förälder.

Argument för växelvis boende som presumtion

Edward Kruk, professor i socialt arbete i USA och forskaren Linda Nielsen, förespråkar en presumtion om lika delat föräldraansvar. Det innebär, förenklat, att utgångspunkten ska vara växelvis boende för samtliga barn till separerade föräldrar där våld inte förekommit och där föräldrarna innan separation har varit vårdgivare för barnet. Edward ger 16 argument för denna presumtion. Delat föräldraansvar;

-          bevarar barnets relation till bägge sina föräldrar

-          bevarar föräldrarnas relation till sina barn

-          minskar föräldrakonflikten och hindrar familjevåld

-          respekterar barnet preferenser och synvinklar om deras behov och intressen

-          återspeglar barnets hemsituation innan separation

-          ger barnet chans till kvalité i respektive föräldrarelation

-          minskar föräldrarnas fokus på fördelningen av barnets tid

-          fungerar som drivkraft för föräldrarnas intresse av medling

-          ger en tydlig och konsekvent riktlinje för beslut i familjerättsliga tvister

-          reducerar risken för föräldraalienation

-          stärker föräldrar att förhålla sig till delat ansvar

-          innebär social rättvisa och skyddande av barnets rättigheter

-          innebär social rättvisa för respektive förälders auktoritet, självständighet, jämställdhet, rättigheter och ansvar

-          befintliga analysverktyg (hänvisas till verktyg i USA) är ej tillförlitliga

-          är empiriskt säkerställt bäst för barnet

När Edward visar på hur hans argument har empirisk bäring hänvisar han bland annat till Lindas studier av barns välmående i olika familjekonstellationer. Linda har gjort en jämförande studie av 18 andra studier där växelvis boende och stadigvarande boende har jämförts. I dessa studier har de 15 % av familjerna med högst konfliktnivå inte deltagit och syftet med detta menar Linda är att dessa få familjer kan göra att slutsatserna om olika konsekvenser av olika boendealternativ kan bli missriktade för övriga 85 % av familjerna. Enligt henne är detta vad som skett när andra forskare som studerat samtliga familjer dragit slutsatsen att växelvis boende skulle vara dåligt för barn, detta alltså på basis av några få. Lindas slutsats är istället att hennes jämförelse visar att barn i växelvis boende mår bättre än de som växer upp i stadigvarande boende hos sin mamma och framförallt har barnen i växelvis boende en bättre relation till sin pappa. Hennes jämförande studier visar att föräldrarna inte behöver ha ett exceptionellt samarbete, vara förmögna, högutbildade eller lika intresserade av att dela ansvaret för att barnet ska få fördelar av växelvis boende. Hon hänvisar bland annat till en studie där föräldrar, fem år efter separationen, har fått frågan om hur hög de bedömer föräldrakonflikten och svaren som är redovisade i en graf visar att föräldrar som har ett växelvis boende för sina barn bedömer sin konflikt som lägst, i jämförelse med andra boendealternativ. Dessutom visar hon på en studie där unga vuxna intervjuats som levt med växelvis boende som barn och säger att boendealternativet varit det bästa alternativet för dem.

Edward hänvisar även till forskarna William V. Fabricus och Linda J. Luecken vid Arizona’s universitet som har genomfört en studie på drygt 200 collegestudenter som vuxit upp i separerade familjer. Studenterna fick bland annat frågan om hur de ser på sin relation till sin pappa och jämfört detta med i vilken omfattning de har bott med sin pappa. Ju mer tid studenterna har bott med sin pappa desto närmare relation beskriver de sig ha med sin far, oavsett grad av föräldrakonflikt. Slutsatsen i deras forskning är att ju högre föräldrakonflikt - desto sämre kontakt med sin far och desto större stress/leda kände eleverna kring föräldrarnas skilsmässa. Dåliga pappa-barn relationer skapade mer stress/leda och större risk till sämre hälsa/välmående. Det fanns ingen växelverkan mellan att barnet levt med föräldrarnas konflikt och tiden de tillbringat med sin far, istället var mer tid med sin far fördelaktigt för barnets välmående i både låg- och hög konfliktsfamiljer.

Efter flertalet studier med liknande syfte, att värdera barns relation till sin far efter separation samt grad av föräldrakonflikt, har Edward gjort slutsatsen att maximerad föräldratid med respektive förälder skyddar barnet mot minskad kontakt med sin far (kontakten med modern fortsätter vara opåverkad oavsett boendealternativ enligt Edward) och skyddar barnet mot att bli påverkad av föräldrarnas konflikt.

Argument mot  presumtion om växelvis boende

Sonia Harris-Short, brittisk professor i familjerätt och forskare, har skrivit en artikel där hon kommenterat ett stort antal forskningsstudier för att påvisa att det finns stora risker med en presumtion om växelvis boende för barn. Hon är särskilt kritisk till att många företrädare för växelvis boende inte har barnets bästa som drivkraft utan istället rättvisa mellan föräldrarna och särskilt fäders rätt till sina barn.

Sonia bemöter de olika skäl som har lyfts fram för en presumtion om växelvis boende efter separation. Ett skäl är att barnets välmående starkt skulle påverkas av kvantiteten av kontakt med sin far. Sonia drar andra slutsatser av samma forskning och säger att det som framkommer är att när familjer, både mödrar och fäder, är välfungerande i kontakten med sina barn ger det positiva effekter på barnen men att detta inte har med barnets boendestruktur hos föräldrarna att göra. Hon tolkar inte resultaten som att det är kvantiteten av kontakt med sin pappa som påverkar barnet främst, utan kvaliteten i kontakten.

Ett annat skäl som används av förespråkare för presumtionen växelvis boende är att det skulle minska föräldrars konflikt. Sonia hänvisar till intervjuer av barn i växelvis boende utförda av Smart och Neale (2004, se referenslista) där barn beskrivit hur de blivit indragna i föräldrarnas konflikt och där det växelvisa boende blivit mycket krävande, strukturen rigid och där barnen räknat tiden hos de olika föräldrarna för att hjälpa till med att göra det rättvist. Samma intervjuer visade att barnen accepterade sin situation men kände sig maktlösa och oförmögna att påverka den. Sonia hänvisar även till forskning av Jennifer McIntosh (2009, se referenslista) som visar att nära hälften av barnen i växelvis boende i hennes studie ville ändra sitt boende vid en uppföljning tre år efter medling mellan föräldrarna. Det vanligast skälet barnen angav var att de inte orkade med föräldrarnas konflikt. Sonia tolkar forskningsresultat som att växelvis boende mellan föräldrar i konflikt riskerar att öka föräldrarnas konfliktnivå då fler vardagliga beslut måste fattas gemensamt. 

Sonia menar att det är bra för barn, generellt sätt, att deras fäder har en mer aktiv roll i deras liv idag. Samtidigt vill Sonia betona att denna förändring inte ska överskattas utan att verkligheten är att i majoriteten av de intakta familjerna så är det främst mödrar som arbetar deltid, är hemma med sjuka barn och har huvudansvaret för barnets vardagliga omsorg. Sonia menar att forskningen visar att trots att män har en mer aktiv och delaktig roll i barns liv idag så är det fortfarande kvinnorna som har det huvudsakliga ansvaret för att organisera och planera barnets vardagsliv. Sonia menar att det jämställda föräldraskapet är en myt och att det därför är orimligt att förutsätta jämställt föräldraskap efter separation. Ett argument som hon däremot är beredd att stödja är att fäder vid separation kan vara beredda att, och ha rätt att, förändra den tidigare ansvarsfördelningen eftersom förutsättningarna är förändrade. I många intakta familjer kan den ojämna fördelningen gällande barnen vara något som föräldrarna är överens om men samma föräldrar kan ha ett annat synsätt efter en separation.

Sonia visar på att många mödrar definierar sig främst som just mödrar och har svårt att efter separation omdefiniera sitt huvudansvar för barnet och släppa på det starka band som byggts upp. Fäder som istället oftast definierar sig som sin yrkestitel och som efter separation vill ta en mer aktiv roll som förälder kan uppfattas som ett hot för modern då det blir hennes ”identitet” som hotas.  Modern kan uppleva att hon har investerat i sin relation till sina barn och samtidigt avstått karriär för barnens skull och att fadern vid separation ska kunna fortsätta sin karriär och i efterhand ha en aktiv roll i barnen kan innebära en känsla av missunnsamhet. 

Ur barnets perspektiv tror Sonia att det är viktigast vid separation att inte bortse från hur barnet är van att familjen är organiserad, vilken relation barnet har till respektive förälder och att förändringar är möjliga men bör ske stegvis utifrån barnets intresse, inte föräldrarnas behov av rättvisa. 

Referenslista

Föreläsningsmaterial efter föreläsning av Linda Nielsen, William V. Fabricius, Edward Kruk och Robert E. Emery på AFCCs (Association of Family and Conciliation courts) konferens i Chicago 6-9 juni 2012.

Artikeln baseras även på följande artiklar;

Fabricus, W & Luecken L (2007). Postdivorce living arrangement, parent conflict, and long-term physical health correlates for children of divorce. Journal of family psychology. Vol. 21 No. 2, p 195-205.

Harris-Short, S (2010). Resisting the march towards 50/50 shared residence: rights, welfare and equality in post-separation famillies. Journal of social welfare & family law. Vol. 32 No. 3, p 257-274

Nielsen L (2011) Shared parenting after divorce: a review of the resarch. Journal of Divorce & Remarrige, Volume 52, page 586-609.