Att intervjua barn i rättsliga sammanhang och etiken kring att rapportera vad de säger.

18 november, 2009

Denna artikel behandlar olika synpunkter kring att samtala med barn i utredningar inom socialtjänsten. Den är tänkt att kunna användas i olika sammanhang, både inom familjerättsliga utredningar, utredningar om övergrepp/försummelse mot barn samt för att i olika sammanhang ta reda på hur barnet uppfattar sin situation. De perspektiv som används är både rättsvetenskapliga, lingvistiska samt utvecklingspsykologiska. Målet är att barnets röst ska höras tydligt i den rättsliga processen. Detta måste ske utan att barnet blir skadat, vilket är en svår och viktig balansgång…

Att utreda och rapportera till rätten

Två huvudpunkter i dessa barnsamtal är hypotestestande samt barnfokus.

Hypotestestande innebär att:

  • Att vara ”open-minded”, inte ha förutfattade meningar eller tro att barnet kommer att lämna en viss utsaga.
  • Att vara öppen för att det finns flera förklaringar till barnets beteenden och utsagor.
  • Vara medveten om ”kognitiva bias”, dvs hur du samspelar/tolkar.
  • Ta reda på om något hänt?
  • Om så är faller, vad har hänt? Vilka var inblandade?
  • Föstår barnet de använda termerna på samma sätt som de vuxna? Kan barnet ha en annan innebörd för barnet?
  • Vilken konsekvens får det för tolkningen av barnets utsaga?
  •  Medvetenhet om intervjuns kontext; hur många intervjuer har barnet redan varit med om? Finns förväntningar från något håll på vad barnet ska säga?
  • Använd metoder som som utvärderats genom experiment eller praktisk forskning.

 Barnfokus innebär:

  • Medvetenhet om barns språkliga utveckling.
  • Medvetenhet om barns kognitiva utveckling vad avser minne, möjlighet att ta fram en händelse, förståelse för andras behov etc.
  • Möt barnet i en miljö som underlättar för barnet, men inte uppmuntrar fantasi, lek eller distraktion.

Barns språk

Barn har en annan språklig förmåga än vuxna, vilket är viktigt att fårstå både i själva samtalet och i tolkningen av samtalets innebörd. Barn tror allmänt att vuxna vet nästan allting. Det är viktigt att ge exempel på att vi inte vet allt om dem, och fråga. Fyll inte i hålen i barnets berättele! Barn försöker respondera och göra den vuxne nöjd, om barnet kan. Tolka inte barnets utsaga, barn talar bokstavligt. Fråga ”jag undrar bara”, ”vad menar du med att” etc så barnet själv får utveckla och förtydliga sin berättelse. Låt barnet sköta tolkningen! Du kan också låta barnet visa dig vad som hänt.

Vad gäller fonologi- användandet av ljud-har små barn vissa kännetcken:

  • De kastar om konsonanter ex ”pusgetti” istället för ”spagetti”, de förkortar ord och utelämnar ändelser ev ”momo” istället för ”mormor”.
  • Långa ljud som b,d är lättare än korta som p,t. Glidande ljud som w,y är lättare än l,r., vilket kan ge ex ”yadio” istället för ”radio”.
  • Vaga nominalfraser kan verka specifika för barnet. Ex ”Kom `någon´ annan in?” kan felaktigt besvaras med nej, för att barnet uppfattar `någon´ som en sepcifik person.
  • Prepositioner kan verka förvirrande eftersom de är baserade på ett sammanhang och inte har en specifik mening. Ex kan ` ì´ ett barn vara svårt att förstå, eftersom barnet inte har en uppfattning om inre anatomi.

 

Vad gäller vokabulär finns följande kännetecken:

  • Barn kan förstora ett ords betydelse, exempelvis kan ”pappa” referera till alla män, eller förminska dess betydlse, ex ”hundar” kan betyda barnets egen hund.
  • Som ett resultat av detta, kan barnets användande och förståelse av ord, särskilt kategoriska ord såsom ”kläder”vara osynkade. Inkluderas badläder, underkläder?
  • Använd bastermer såsom ”hund”, ”sko” hellre än övergripande benämningar såsom ”djur”, ”kläder”.
  • Barnet kan förstå aktiva ord annorlunda, ex att ”röra vid” enbart gäller med handen.

 

Vad gäller siffror och tid:

  • Förmåga att förstå nummer kommer gradvis.
  • Använd ”en” och ”mer än en” tills du är säker på att barnet förstår begreppet..
  • Fråga exempelvis inte ”vad hände vid andra umgänget?”, utan  ”berätta om det umgänge du minns bäst?”.
  • Även tid är ett begrepp som förstås gradvis.
  • Att barnet kan rabbla veckodagar innebär inte att det förstår dess betydelse.
  • ”Igår” kan betyda ”inte idag” för barnet.
  • Använd betydelsbärande markörer, såsom semester, frukost, läggdags, skoldag, vad som visades på TVn etc istället för klockslag.
  • Barn förstår sekvenser bra, dvs ”vad hände efter att du åt frukost?”

 

Vad gäller frågeställningar:

  • Vad, vem, var-frågor förstås tidigt, mendet kan bli syftningsfel. Exempelvis kan ”vad ska du äta med korven?”  besvaras med ”en gaffel”.
  • När, varför och hur-frågor förstås senare.
  • ”Varför” uppfattas ofta som kritik, inte som en fråga.
  • Frågor med flera svarsalternativ är problematiska, barnet svarar ofta det senaste alternativet eftersom det är det barnet minns bäst.
  • Barnet kan också förstå det som att det bara är blad de uppräknade alternativen ”rätt svar” finns, och därmed inte berätta om sanningen ligger utanför de uppräknade alternativen.
  • Om du måste använda svarsförslag, använd helst fler än två, och om du måste använda två, repetera frågan med omvänd svarsordning.

Intervjustruktur

Att använda intervjuprotokoll minskar felaktig tolkning och att utredaren ”färgar” intervjun. Det är lätt hänt att omedvetet ”skapa” ett minne hos barn genom felaktig frågeteknik. Olika länder använder olika former av intervjuprotokoll. Ex används Memorandum of Good Practice i Storbritannien, och APSAC (American Proffessional Society on the Abuse of Children Guidelines) och NICHD i USA.

En strukturerad intervju  kan se ut enligt följande:

  • Hälsa barnet välkommen
  • Förklara syfte med intervjun och påminn barnet om att inte gissa eller hitta på svar.
  • Be barnet lämna en fri berättelse.
  • Fråga om barnet kan minnas mer.
  • Ställ frågor till barnet.
  • Fråga om barnet minns något mer.
  • Avsluta, tacka barnet för medverkan.

 

En kognitiv intervju kan se ut enligt följande:

  • Introduktion
  • Öppna frågor
  • ”Guida” barnet för att utforska dess minne
  • Repetition, barnet får rätta sin utsaga
  • Avslut, tacka barnet för medverkan.

 

Det finns flera problem med att använda kognitiv intevjumetod med barn (Poole&Lamb, 2002, s 88-90). Barnet kan känna sig pressat att ändra svar när man frågar om samma fråga. Deras möjlighet att medverka varierar med ålder och mognad.

Meomoradum of Good Practice innehåller följande struktur:

  • Faser, från det  generella till det specifika.
  • Skapandet av rapport.
  • Fritt berättande.
  • Öppna frågor.
  • Specifika, icke-ledande frågor.
  • Slutna frågor.
  • Avslut.

 

NICHD innehåller följande struktur:

  • Introduktion (namn, roller).
  • Etablera kontext, förklara syfte, visa avslappnad atmosför, tillåt barnet att respondera.
  • Undersök om barnet förstår skillnad mellan sanning och lögn/fantasi.
  • Etabler grundregler (OK att säga att barnet inte vet, fråga vad intervjuaren menar, låta bli att svara).
  • Etablera rapport genom att fråga om neutrala händelser så att barnet förstår procedur.
  • Introducera ämnet.
  • Fri berättelse.
  • Frågor/klargöranden enl guide; från mindre direktiva till mer direktiva.
  • Avsluta genom att prata om generellt ämne, ge kontaktinformation.

 

Viktigt att göra/inte göra:

  • Uppträd avslappnat, visa inte känslor eller förvåning vid berättelse eller beteenden hos barnet.
  • Visa intresse och uppmärksamhet.
  • Ge minimalt berättarstöd, använd ex ”mmm”, ”fortsätt…”.
  • Akta dig för att selektivt stödja vissa delar i berättelsen, ge antingen samma stöd genomgående eller inget stöd alls. Om du nickar, bör du nicka vid samma tillfällen exempelvis.
  • Använd korta, konkreta ord.
  • Använd korta meningar.
  • Var försiktig med var, när, hur-frågor.
  • Repetera inte något du inte uppfattade tydligt, fråga exempelvis inte ”sade du att pappa slog dig?” utan låt barnet berätta igen, ”jag hörde inte riktigt?”.
  • Fråga inte om barnet förstår- hur skulle det veta om det inte förstod? Be istället barnet återberätta vad det hört.

 Stress hos barnet påverkar deras minnesförmåga kraftigt. Är barnet stresssat kommer inte samtalet att bli så tillförlitligt.

 

Etiken kring att använda barnets utsaga

Detär viktigt att vara tydlig med barnet om vad föräldrarna får veta. Om barnet säger att det bara berättar om du inte berättar för föräldrarna, lova inte det! Strukturera rapporten så att den skapar minsta möjliga skada. Om du vittnar, kan du förklara för domaren att barnet kan ta skada av att du svarar på detaljerade frågor från advokaterna, be att få summera istället.  Man kan också spela in intervjun med barnet och låta föräldrarna lyssna – kan vara ett kraftfullt terapeutiskt redskap!

Detär viktigt att analysera 1)styrkan, 2) varaktighet och 3) grad av oberoende i barnets utsaga. Är barnet utsatt för manipulation? Vår roll är att representera barnets perspektiv. Barnet ska inte känna sig tyngt av samtalet eller känna att det behöver lösa konflikten. Det allra viktigaste är att inte skada barnet – det är viktigare än att samtalet kan användas!

 

Diskussion

När jag sammanställde den här artikeln blev det tydligt för mig hur viktigt det är att vi inte talar med barn på det sätt vi i allmänhet gör i privata sammanhang, med ledande frågor, och  fokuserande på olika detaljer. Att utreda barns situation kräver helt andra redskap än att ”kunna prata med barn”. Det behöver inte vara svårt, men det finns många fallgropar från vårt dagliga samtalssätt som är viktigt att rensa bort. Att ordna miljön på ett sådant sätt att den inte uppmuntrar fantasi och lek alltför mycket och att hålla koll på sitt eget kroppsspråk så att vi inte selektivt uppmuntrar vissa delar av berättelsen t ex.. Många familjerättsenheter filmar barnsamtal, vilket kan vara ett bra sätt att utveckla det egna arbetet. Jag uppfattar att vi i Sverige är duktiga på barnsamtal. Det är framförallt lingvistiska kunskaper och användandet av intervjuprotokoll som vi kan utveckla.

 

Cecilia J Granberg

Familjerättssocionomernas Riksförening

Referenser

Föreläsning med PhD Steven R. Cohen,  PhD  Marolyn Morford och M.S. Kathryn L. Vennie vid  AFCCs konferens i New Orleans i maj 2009.

Ceci, S.,&Bruck, M. (2002) Jepardy in the courtroom: a scientific analysis of childrens testemony. Washington D.C.: APA.

Home Office/Department of Health (1992) Memorandum of Good Practice. Available from her majesty´s stationary office, P.O. Box 276, London

Lyon T.D (2005) Speaking with children:Advice from Investigative Interviewers från Handbook for the treatment of abused and neglected children.  F.Talley, Ed., Birminghamton, N.Y:Hawthorn Press.

Poole, D & Lamb, M. (2002) Investigative Interviews of Children, Washington D.C.: American Psychology Association.

Walker,a.G.(1999)Handbook on questioning children: a linguistic perspective, WashingtonD.C.:ABA Center on children & the law.