Vad säger forskningen om vad barn mår bäst av efter en separation?

18 november, 2009

Vad säger forskningen om vad barn mår bäst av efter en separation?

 

 

Artikeln baseras på en föreläsning av Deorah Coe Silver, Sheldon Finman, Hugh Starnes och Joanne Holt, samt på genomgång av litteratur. Deborah är doktor inom psykologi, Sheldon är jurist, Hugh är domare vid högsta domstolen och Joanne är ekonomisk rådgivare- alla är verksamma i Tampa, USA. De har tillsammans en praktik där separerade föräldrar får tvärvetenskaplig hjälp att utforma ”parenting plans” efter separation. De kallar sin modell ”Child Focused Facilitation Team Model” och utgångspunkten är att skapa ”parenting plans” som utgår ifrån aktuell kunskap. En genomgång av relevant forskning om barns bästa efter separation presenteras därefter.

 

 

 

Bakgrund

I USA måste föräldrarna i de flesta delstater utforma en ”parenting plan” när de lämnar in skilsmässoansökan. Denna ska reglera barnets tillgång till båda sina föräldrar efter separationen. Domstolen godkänner om parenting plan verkar rimlig utifrån barnens behov. Domstolen kan hänvisa föräldrarna till föräldrautbildning eller terapi om behov finns. Det är inte möjligt att flytta med barnen innan domstolen godkänt flytten, ev godkännande beror oftast  på vilken tillgång barnet får till den andre föräldern efter separationen.

 

 

 

Vad innebär Child Focused Facilitation Team Model?

Fokus ligger på barnen och frågor relaterade till dem. Man använder olika ADR(Alternative Dispute Resolution)-redskap. Föräldrana uppmuntas att påbörja nya liv åtskilda från varandra, men fortsätta samarbeta kring barnen. Först genomförs en screening av”mental health professional”, i detta fall en psykolog. Varje förälder och barn träffar psykologen enskilt. Man undersöker bla vilka ”skuggor”som finns i rummet, dvs viktiga personer utanför kärnfamiljen som kan hjälpa eller hindra dem att hitta lösningar.

 

Endast den viktigaste informationen lämnas till de övriga i teamet. Föräldrarna möter det professionella temet i upp till fyra timmar, vid två tillfällen med en veckas mellanrum. Det hela är en specialiserad case management process.  Teamet bedriver inte terapi eller ger specifika juridiska råd. Deras roll ligger i det svåröversatta empowermentbegreppet. De ger föräldrarna information så att de själva kan fatta beslut om sin familj. Det händer att familjen får hemläxa att arbeta vidare inom ett område.

 

 

 

Vad innebär det att skapa empiriskt baserade ”parenting plans”?

Parenting plan kan jämföras med en överenskommelse eller att avtal om hur det forsatta föräldraskapet ska utformas efter separationen. Att skapa en parenting plan påminner alltså i stort om vad vi i Sverige gör under samarbetssamtalen. Vid genomgången av aktuell forskning om barns behov framkom följande som är av vikt att beakta innan en parenting plan skapas:

 

MINIMERA FÖRLUST –barn upplever separation som en serie signifikanta förluster. Vad föräldrar anser vara förändring, upplever barnet ofta som ledsamt och skrämmande. För ett barn innebär skilsmässa ofta att förlora sitt hem, familjeliv, föräldrar som bryr sig om varandra, husdjur, finansiell säkerhet och relationer med släktingar och nätverk. Det innebär också ibland skolbyte och byte avfritidsaktiviteter. Barn kan känna sig övergivna och rotlösa. Barnets situation förbättras markant om föräldrarna låter barnet behålla så mycket av sin fungerande vardag som möjligt.

 

MAXIMERA RELATIONER- det är viktigt att uppmuntra forstsatta relationer till viktiga personer för barnet. Barn mår bäst när de får fri tillgång till båda sina föräldrar och andra viktiga personer (även husdjur kan vara viktiga!). Barnts identitet påverkas starkt av möjligheten att fortfarande känna tillhörighet till båda sina familjer. Det är viktigt att beakta hur barnets temperament och intressen passar ihop med respektive förälders, när man utarbetar ”parenting plans”. Det är viktigt att maximera möjligheten till postitiv kontakt med båda föräldrarna. Detta underlättas om föräldrarna bor inom samma geografiska område. De behöver dock inte vara boonde i samma bostadsområde eller ens stad för att kunna upprätthålla kontakten med båda sina familjer, men det kräver mer planering.

 

SÄKERHET- barn har lättare att känna sig skyddade från förluster om det finns i en säker, konstant, stödjande och familjär omgivning. De känner sig säkra när de ges möjlighet till tillräckligt mycket, positiv tid, med vardera förälder, när de känner igen gränser och regler och dagliga aktiviteter. Det är viktigt att vardera förälder tar ansvar för alla aspekter kring barnets tillvaro. Mogna föräldrar kommunicerar om hur de kan skapa säkerhet, struktur och stabilitet i sina barns liv.

 

UTSÄTT INTE BARNET FÖR KONFLIKT- vetenskapliga undersökningar visar entydigt att barn lider både på kort och lång sikt om det får bevittna konflikt mellan föräldrarna. Höjda röster, argumentation, föraktfulla kommentarer och fysiska dispyter är direkt olämpliga för barnet att uppleva. Barnet skadas också av att höra en förälder tala illa om den andre föräldern. När föräldrarna, medvetet eller omedvetet, skapar en negativ bild av den andre föräldern påverkas barnets självbild starkt. Barnets bästa är säkrat när föräldrarna klarar att visa god vilja i det fortsatta föräldrskapet.

 

ÅLDERSRELATERADE BEHOV-barn i olika åldersgrupper behöver, och drar nytta av, olika former av överenskommelser. Även om man utgår ifrån empirisk forskning, är umgängesplaner forfarande till stor del experimentiella. Det gäller att hitta en plan som bäst passar hela familjens behov. Barnet är ingen isolerad ö, utan lever i ett sammanhang. Vad som är bra i en familj behöver inte fungera i den andra, även om barnet har sammma ålder. Det är viktigt att vara lyhörd för barnets förändrade behov, vad som passar ett år kan vara olämpligt nästa år. Den ”bäsrta planen” varierar med antal, åldrar och kön på barnen i familjen. Den bör vara skräddarsydd så mycket som möjligt för att passa barnets utveckling och individuella behov. Det är viktigt att barnets tankar och önskemål tas in i planeringen allteftersom barnet blir äldre. Barnets ökande oberoende är en viktig faktor att ta hänsyn till och uppmuntra.

 

 

 

Empiriskt fastställda antaganden

 

  • Den bästa föräldern är båda föräldrarna. Varje förälder lämnar olika bidrag till barnets välmående. Barn upplever sin uppväxt mindre påverkad av separationen om det får behålla kontakten med båda föräldrarna. ( Lamb, 1997, Biringen, 2002, Garon, 2000, Prunett, 2004, Kelly, 2007, Featherstone, 2004) Det finns många ”rätta sätt” att vara förälder på. Efter separationen är vardera förälder fri att uppfostra barnet som det vill, så länge barnet inte utsätts för risk. (Benjamin, 2005).

 

  • När en förälder flyttar långt (mer än tolv mil) efter separation påverkas tillgängligheten till föräldern och kvaliten på relationen. Barn tenderar att i högre utsträckning förlora kontakt om den ekonomiska situationen är pressad, föräldrarnas arbetstider inte är flexibla och avstådet överskrider pendlingsbar tid med bil. Minskad föräldratid betyder också minskad känslomässig närhet. Unga vuxna som varit med om en separation där en förälder flyttat långt rapporterade att den föräldern minskade i funktion som rollmodell och källa till stöd och upplevde mer stress än de vars föräldrar inte flyttat långt efter en separation. (Kelly, 2006).

 

  • Konflikt mellan föräldrar skadar barn – inte själva separationen i sig. (Lamb, 1997, Pruett, 2004, Kelly, 2007, Featherstone, 2004, Kelly&Ward 2002, Jaffe, 2008).

 

  • Konflikt mellan föräldrar kan vara oundviklig men är oftast hanterbar. (Lamb, 1997, Kelly, 2007). Konflikten kan minskas genom att erhålla konsensus om roller och ansvar. Det är viktigt att överenskommelserna är förutsebara och följs strikt. (Kelly&Ward, 2002).

 

  • När frågan om våld uppkommer ska denna tas om hand varsamt och kompetent genom att skapa planer som är noggrant utformade, implementerade och sedan uppfölda (Jaffe, 2008).

 

  • Fäder som var aktiva föräldrar innan separationen men får sitt föräldraskap begränsat genom rättens försorg försvinner i högre utsträckning från barnens liv. Hur samarbetet och umgänget utformas det första året efter separationen påverkar starkt faderns fortsatta engagemang för barnen. (Madden-Derdich, 2000)

 

  • Barn som binds upp av en förälder lider och kan resultera i att barnet ser sig tvingad att lösa situationen genom att aliera sig från den andre föräldern (Whiteside, 1998, Kelly, 2007).

 

  • Ju mer modern upplevs agera mot umgänge med fadern, eller ständigt kritisera denne, desto mer avståndstagande och kritisk blir barnet mot modern i vuxen åler (Kelly, 2007, Cashmore, 2008). Om fadern underminerar barnets kontakt med sin mamma rapporterar barnen ilska mot fadern, men det påverkar inte upplevelsen av närhet. Både att underminera kontakt med den andre föräldern och att ständigt kritisera denne upplevs av barnen som om den alienerande inte vill att barnet ska ha kontakt med den andre föräldern. Ju högre grad av alienation, desto mer tar kontakten med den alienerade föräldern skada, särskilt om det är modern som alienerar. (Fabricius, 2003).

 

  • Att kritisera den andre föräldern leder inte till en bättre relation till barnen, men om de uppmuntrar den andre leder det oftast till en bättre relation till barnet även för egen del. (Whiteside, 1998, Kelly, 2007).

 

  • Fäder som inte har barnet boende hos sig är beroende av moderns välvilja för att kunna upprätthålla kvaliten på kontakten till barnen. När modern inte uppmuntrar kontakt och kontakten föräldrarna emellan präglas av konflikt, undviker fäder ofta barnen i syfte att undvika konflikten. Det är inte relationen till barnen som är avgörande för om fadern blir frånvarande, det är relationen till modern (Ahrons, 2003).

 

  • Omflyttning skadar barn. Om inte båda föräldrarna flyttar tycker barnet i allmänhet att det är orättvist. Barn som utsätts för omflyttningar tappar respekt för den förälder som flyttar dem och förlorar ofta kontakt med den förälder vars ort de flyttar ifrån (Lamb, 1997, Kelly, 2007, Cashmore, 2008).

 

  • Typen av relation mellan barn och varje förälder som barnet etablerat innan separationen ska inte ses som den automatsikt bästa för barnet. (Cashmore, 2008).

 

  • Barn hanterar föräldrarnas separation mycket bättre om det är låg konfliktnivå och effektiv kommunikation mellen föräldrana. (Whiteside, 1998, Ahrons, 2003). Det näst bästa alternativet är parallellt föräldraskap, vilket är bättre än att föräldrarna kommunicerar på ett dåligt sätt (Kelly, 2007).

 

  • Varannan helgsumgänge mellan barn och den förälder det ej lever med är onödigt strikt och potentiellt skadligt för barnets relation till den föräldern (Kelly, 2007).

 

  • Vid omgifte finns risk att barnet förlorar i kontakt med sin pappa. Tidigt omgifte för någon av föräldrarna kan stressa barnet, det innebär mängder med nya relationer. Fäder som väntade med omgifte 3-5 år efter separation hade mer positiv relation till barnen än de fäder som gifte om sig inom första året efter separationen. (Kelly, 2006).

 

  • När man frågat barn och unga vuxna om deras synpunkter önskade hälften av dem att deras fäder var mer involverade. Upplevd närhet till pappan ökade med den tid barnet spenderade hos fadern, likaså ökade faderns villighet till ekonomisk understöd med hur mycket tid fadern spenderade med barnen. För de barn som växt upp växelvis rapporterade 93% att de var nöjda med boendearrangemanget och att det var den bästa tänkbara lösningen, såsom de uppfattade det.  De uppfattade inte att separationen hade påverkat deras uppväxt i lika hög grad som barn som inte bott växelvis (Kelly, 2006).

 

  • Inkompetent och frånvarande föräldraskap replikeras från en generation till en annan genom föräldraimitation.(Ahlberg, 1998).

 

  • Barn som är utsatt för konflikt, oavsett det är inom en relation eller efter separation, tar skada. Om föräldrarna efter separation kan behålla agressiva känslor inför den andre föräldern så att barnet inte utsätts för dem, mår barnet lika bra som i kärnfamiljer där konfliktnivån är låg (Kelly, 2006).

 

  • Barn får ofta bättre kontakt med sina pappor efter separation än inom kärnfamiljen, om de spenderar lika eller nästan lika mycket tid med sina barn som modern gör(Fabricius, 2003).

 

  • Barn som upplevde mindre närhet till sina pappor hade i större utsträckning beteendeproblem, känslomässiga problem och presterade sämre i skolan (Fabricius, 2003).

 

  • Olösta känslor från separationen som innefattar ilska predicerar fortsatta problem att kommunicera om barnets behov (Pollack, 2004).

 

  • När man upprättar ”parenting plans” måste alla familjemedlemmars behov och önskemål övervägas. En systemisk approach kan vara en användbar modell för att förstå familjedynamiken och den förhandling kring barnet som måste äga rum efter en separation. (Robinson, 1985).

 

 

 

Diskussion

Jag har utelämnat en del material som handlar om ekonomisk trygghet för barn efter separation, vilket är en ganska stor del av den beskrivna modellen. Anledningen till det är att samhällssystemet skiljer sig allför mycket för att detta område ska kännas relevant. I USA måste föräldrarna själva ordna sjukförsäkringar och finansiera collegestudier etc. I Sverige har vi andra svårigheter kring det finansiella efter separation –  t ex att underhållsbidrag utgår helt vid växelvis boende men inte påverkas nämnvärt av ett boende som ligger ganska nära växelvis boende. Detta minerade område kan vara värt att lägga ned en del tid på att hitta vettiga lösningar till. Att även inefatta finansiell rådgivning i Sverige behöver inte vara fel, även om behoven är mindre tack vare skattefinansierad välfärd såsom skola och sjukvård.

 

Att samarbeta tvärvetenskapligt under samma tak är vanligt förekommande i USA och vissa andra länder. Samarbetet kan gälla både inom liksom utanför rättssystemet. Jag kan se kraftiga synergieffekter av ett sådant samarbete. Det är svårt att med en metod täcka familjens alla behov efter separation. De kan behöva krisstöd, information, psykoterapi, medling, förhandling, juridisk eller finansiell råddgivning etc.  Mycket av en sak kan inte kompensera bristen inom ett annat område. Jag uppfattar att familjer i Sverige skulle tjäna på ett ökat samarbete mellan professionerna, liksom att fler roller kring den separerade familjen kunde utvecklas.

 

Hur ofta tar vi som arbetar inom familjerätt reda på aktuell, relevant forskning om barns bästa efter separation? Jag skulle önska att det kunde göras en balanserad sammanställning från centralt håll, gärna årligen reviderad. Det är inte realistiskt att varje familjerättsenehet gör djupdykningar i det aktuella forskningsläget. Den här sammanställningen är bara att betrakta som en insprirationskälla till vidare arbete inom området, men kan möjligen också belysa hur mycket relevant forskning som ändå finns inom familjerätt.

 

 

Cecilia J Granberg

Familjerättssocionomernas Riksförening

 

 

Referenser

Ahlberg C. & Sandnabba N. K. (1998). Parental nurturance and identification with own father

and mother: The reproduction of nurturant parenting. Early Development and Parenting, 7.

 

Ahrons, C. R. & Tanner, J. L. (2003). Adult children and their fathers: Relationship changes 20 years after parental divorce. Family Relations, 52.

 

Austin, W. (2008a). Relocation, research and forensic evaluation, part I: Effects of residential

mobility on children of divorce. Family Court Review, 46.

Austin, W. (2008b). Relocation, research and forensic evaluation, part II: Research in support of the relocation risk assessment model. Family Court Review, 46.

 

Benjamin, M. & Irving, H. H. (2005) Using the ‘mediatable frame’ to define the problem in

mediating a parenting plan. Conflict Resolution Quarterly, 22.

 

Cashmore, J., Parkinson, P., & Taylor, A. (2008). Overnight stays and children’s relationships

with resident and nonresident parents after divorce. Journal of Family Issues, 29.

 

Degarmo, D. S., Patras, J. & Eap, S. (2008). Social support for divorced fathers’ parenting:

Testing a stress-buffering model. Family Relations, 57.

 

Emery, R. E. (2007). Rule or rorschach? Approximating children’s best interests. Journal Society for Research in Child Development, 1

 

Fabricus, W. V. (2003). Listening to children of divorce: New findings that diverge from

Wallerstein, Lewis and Blakesley. Family Relations, 52..

 

Featherstone, B. (2004). Fathers matter: A research review. Children and Society, 18.

 

Fundudis, T. (2003). Consent issues in medico-legal procedures: How competent are children to make their own decisions? Child and Adolescent Mental Health, 8.

 

Garon, R. J., Donner, D. S. & Peacock, K. (2000). From infants to adolescents: A developmental approach to parenting plans. Family and Conciliation Courts Review, 38.

 

Garrison, E. G. (1991). Children’s competence to participate in divorce custody decisionmaking. Journal of Clinical Child Psychology, 20.

 

Jaffe, P. G., Johnston, J. R., Crooks, C. V. & Bala, N. (2008). Custody disputes involving

allegations of domestic violence: Toward a differentiated approach to parenting plans. Family

Court Review, 46.

 

Kelly, J.B. (2007). Children’s living arrangements following separation and divorce: Insights

from empirical and clinical research. Family Process, 46.

 

Kelly, J. B. & Lamb, M. E. (2000). Using child development research to make appropriate

custody and access decisions for young children. Family and Conciliation Courts Review, 38.

 

Kelly, R. F. & Ward, S. L. (2002). Allocating custodial responsibilities at divorce: Social science  research and the american law institute’s approximation rule. Family Court Review, 40.

 

Lamb, M. E., Sternberg, K.J., & Thompson, R.A. (1997). The effects of divorce and custody

arrangements on children’s behavior development, and adjustment. Family and Conciliation

Courts Review, 35.

 

Lamb, M. E. & Kelly, J. B. (2001). Using the empirical literature to guide the development of

parenting plans for young children. Family Court Review, 39.

 

Lieberman, A. F. (2004). Traumatic stress and quality of attachment: Reality and internalization in disorders of infant mental health. Infant Mental Health Journal, 25.

 

Madden-Derdich, D. A. & Leonard, S. A. (2000). Parental role identity and fathers’ involvement in coparental interaction after divorce: Fathers’ perspectives. Family Relations, 49.

 

Norris, F. W. (2007). Decision-making criteria in child custody disputes that involve requests for overnight visits with infants and toddlers: Derived from a review of the literature. Journal of Child Custody, 4.

 

Pollock, D. & Mason, S. (2004). Mandatory visitation in the best interest of the child. Family

Court Review, 42.

 

Pruett, M. K., Ebling, R. & Insabella G. (2004). Critical aspects of parenting plans for young

children: Interjecting data into the debate about overnights. Family Court Review, 42.

 

Robinson, M. & Parkinson, L. (1985). A family systems approach to conciliation in separation and divorce. Journal of Family Therapy, 7.

 

Sanders, J. D. (2007). Age appropriate parenting plans: Using child developmental information. American Journal of Family Law, 21.

 

Saposnek, D. T., Perryman, H., Berkow, J. & Ellsworth, S. (2005). Special needs children in

family court cases. Family Court Review, 43.

 

Schaefer, C. E. & DiGeronimo, T. F. (2000). Ages and stages: A parent’s guide to normal

childhood development. New York: John Wiley & Sons, Inc.

 

Schepard, A.I. (2004). Children, courts and custody: Interdisciplinary models for divorcing

families, Cambridge, New York: Cambridge University Press.

 

Schoppe-Sullivan, S. J., Brown, G. L., Cannon, E. A. Mangelsdorf, S. C., & Sokolowski, M. S. (2008). Maternal gatekeeping, coparenting quality, and fathering behavior in families with

infants. Journal of Family Psychology, 22.

 

Solomon, J. & Biringen, Z. (2001). Another look at the developmental research. Family Court

Review, 39.

 

Teachman, J. D. (2008). The living arrangements of children and their educational well-being.

Journal of Family Issues, 29.

 

Thompson, R. A. (1998). Early sociopersonality development. Handbook of Child Psychology:Vol. 3. Social, Emotional and Personality Development. New York: John Wiley.

 

Warshak, R. A. (2007). Best interests and the fulfillment of noble aspirations: A call for

humbition. Journal Society for Research in Child Development, 1.

 

Warshak, R. A. (2000). Blanket restrictions; Overnight contact between parents and young

children. Family and Conciliation Courts Review, 38.

Warshak, R. A. (2003). Payoffs and pitfalls of listening to children. Family Relations, 52.

 

Warshak, R. A. (2007). The approximation rule, child development and children’s best interest after divorce. Journal Society for Research in Child Development, 1.

 

Whiteside, M. F. (1998). Custody for children age five and younger. Family and Conciliation

Courts Review, 36.