Cochem-modellen och modell tillämpad i Belgien

23 augusti, 2010

Artiklar från Lena Hellblom Sjögren

 

Cochem-modellen

Cochem-modellen, ett tvärprofessionellt arbete med målet att föräldrar som kommer i tvist efter separation snabbt ska kunna fortsätta ta gemensamt föräldraansvar

Ett nytt sätt för personer verksamma i professioner som involveras i arbetet runt barn då föräldrarna skiljer sig och inte kan komma överens började utvecklas 1992 i en ort vid floden Mosel i Rheinland-Pfalz, i en ort som heter Cochem. Detta arbetssätt har spritt sig till andra delar av Tyskland och även utanför, under namnet ”Cochem-modellen” eller ”Cochemer Praxis.”

De professioner som samarbetar är domare, advokater, sakkunniga, rådgivare, socialarbetare.

Om en förälder efter en domstolsförhandling ser sig som vinnare, eller som förlorare, spelar ingen roll sett ur barnets perspektiv. I båda fallen är barnet förlorare, eftersom utslaget innebär nya förhandlingar i allt flera instanser, förhandlingar som ofta kan dra ut flera år i tiden och tvinga barnet till en uppväxt utan kontakt med sin ena förälder.

Redan då en föräldrapart vänder sig till domstol är barnen och föräldrarna hårt belastade, därför gäller det att handla snabbt. Inom 2-3 veckor hålls domstolsförhandlig och under den tiden bor barnet hos den ena föräldern. Den domare som initierade detta, Jürgen Rudolph, uttalade 2007 att det är mer sällsynt att barnen avskiljs från mamman, och att den förälder som tvingas leva utan barnen, far illa på olika sätt.

Eftersom man såg att parternas advokatinlagor höjde konfliktnivån och att argumentet mot umgänge ofta var att barnet behövde lugn och ro bestämde sig domstolen för att från början etablera lugn och ro för barnet; yrkanden och inlagor fick bara innehålla de allra mest nödvändiga fakta, och måste vara fria från smutskastande uppgifter. 

Domare, advokater, alla övriga runt familjen, är fortfarande i dag samlade i något som kallas ”Arbeitskreis Trennung-Scheidung,” dvs. en separationsarbetsgrupp. 1993 när man började hade man tre möten per år, man sökte sig fram genom erfarenhetsutbyte och diskussioner. Sedan 1999 har man ett möte per månad, man söker ny kunskap och har gemensam fortbildning. Den 28 april 2010 är temat: Vilken hjälp behöver familjer i konfliktsituationer?” Att alla professioner står enade om att barnen behöver ha kontakt med båda sina föräldrar snabbast möjligt tvingar de stridsberedda föräldrarna att acceptera det anpassade umgänge som det beslutas om i domstol. I drygt hälften av fallen lyckas det föräldrarna att nå enighet om umgängets utformning under den första domstolförhandlingen. 

Vad händer med de övriga? De skickas till rådgivning. Den förälder som vägrar ta konstruktiva steg för att barnen ska kunna ha kontakt med båda föräldrarna, visar att han/hon har en bristande föräldraförmåga, och riskerar därmed att förlora vårdnaden. Högst tre månader senare hålls nästa domstolsförhandling. Då får föräldrarna redogöra för hur det gått med umgänget. Om det visar sig att ena föräldern använt tiden till att främmandegöra den andra föräldern för barnet så är det i domare Rudolphs ögon ”en form av barnmisshandel.” Om det inte heller efter två domstolsförhandlingar med rådgivning emellan går att nå enighet om hur barnet skall kunna kontakt med båda sina föräldrar tillsätts en sakkunnig som försöker få föräldrarna att nå en överenskommelse som dokumenteras i en attest/ett utlåtande. 

Inom ett halvår brukar en ordning för barnets behov av kontakt med båda föräldrarna vara för handen. Den längsta processen har varat i 18 månader. 1995 var det 60 % av föräldrarna som vänt sig till domstolen som behöll gemensam vårdnad, 1998 100 %, nu ca 98 %. 

Liknande tvärprofessionella arbetsgrupper /nätverk har växt fram , t ex i Baden-Würtemberg, München, Hannover, Berlin. Och viktigast av allt, så som jag förstått efter att ha talat med Ursula Kodjoe, den tyska psykologen Du träffade med mig i Denver, det har skett en förändring i tysk familjelag, så att man är skyldig att i första hand se till att barnen efter föräldrarnas separation kan ha nära kontakt med båda sina föräldrar och gör detta avhängigt av att föräldrarna samarbetar för sitt barns bästa i denna mening. Den förälder som motverkar barnets kontakt med den andra föräldern riskerar att förlora vårdnaden eftersom ett sådant beteende visar brist på föräldraförmåga.

 

Källor:

www.ak-cochem.de

Traudi Füchsle-Voigt, Monika Gorges: Einige Daten zum Cochemer Modell, Kindschaftsrecht und Jugendhilfe 2008:5.

Samtal med Ursula Kodjoe, som under flera år tillsammans med en advokat och domaren i Cochem, Rudolph, haft TVÄRFACKLIGA utbildningar över hela Tyskland (samt också i andra länder) .

 

Lästips:

Jürgen Rudolph: Du bist mein Kind. ”Cochemer Praxis” - Wege zu einem menschlicheren Familienrecht ( ”Du är mitt barn. Cochemer Praktiken - vägar till en mänskligare familjerätt”) Schwarzkopf&Schwarzkopf, 128 sidor, www.schwarzkopf-schwarzkopf.de

Monika Gorges: Eltern sein – Eltern bleiben. Das Cochemer Modell als innovativer Ansatz zur Wahrnehmung gemeinsamer elterlicher Verantwortung nach Trennung und Scheidung, Fachhochschule Koblenz, Fackberiech Sozialwesen, 2005.

 

 

 

Samarbetsmodell, tillämpad i Belgien

Den belgiske psykologen Benoit van Dieren samarbetar med två ungdomsdomare i ett program som kallas ”rättslig vägledning.” Syftet är att intervenera snabbt när man ser att ett barn har förlorat, eller är på väg att förlora, bandet till sin ena förälder. Målet är att barnet ska kunna fortsätta ha en icke störd kontakt med båda sina föräldrar.

Fösta steget är att domaren inbjuder föräldrarna att restaurera barnets kontakt med dem båda. Om en av föräldrarna saboterar återföreningsprocessen, informerar domaren om att det kommer att innebära en sanktion mot den motsträviga föräldern.

Det andra steget är att psykologen träffar föräldrarna några gånger och observerar om den ena föräldern lägger sig i barnets relation med den andra föräldern. Psykologen rapportererar sina observationer till domaren, advokaterna och föräldrarna.

Det tredje steget, om föräldrarna inte kommit överens och hittat fram till fungerande kontaktformer, är att domaren beslutar om en sanktion (böter, byte av vårdnad, eller placering av barnet i en institution).

Man behöver inte ha visat att det är fråga om att den ena föräldern främmandegör den andra föräldern för barnet innan man sätter igång denna process. Men om psykologen observerat ett alienerande beteende hos den ena föräldern, måste denna visa att han eller hon använder sin föräldramakt till fördel för den andra föräldern.

Detta har visat sig vara lyckosamt i flera fall, flera domare i Belgien intresserar sig nu för denna samarbetsmodell

Källa: Benoit van Dieren: ”Judicial intervention for loss of a parent-child relationship,” abstract till andra internationella kongressen inom EFCAP, European Association for Forensic Child and Adolscent Psychiatry, Psychology and other involved Professions, Basel 7-10 september 2010.