Vägledande Samspel/ICDP som ett redskap i familjerättsgruppens vårdnadsutredningar

23 augusti, 2010

 

Mål och syfte med vårt utbildningsarbete

I utbildningen Vägledande Samspel/ICDP nivå 2 ingår att göra ett arbete kopplat till den verksamhet man arbetar i. Tanken är att arbetet skall utveckla den ordinarie verksamheten. Familjerättsgruppens deltagare i utbildningen kom fram till att ett bra sätt att använda Vägledande Samspel inom familjerättsgruppens arbetsområde var att implementera det vid de hembesök som vi gör i samband med vårdnads-, boende- och umgängesutredningar. Målet för oss har varit att utveckla en modell för att observera samspelet mellan förälder och barn vid hembesöken. Syftet med detta är att ge oss handläggare ett bättre underlag för att bedöma föräldrars och barns samspel.

När vi utarbetat modellen har vi utgått ifrån hur vi gör idag vid våra utredningar och utgått från att den nya modellen skall kunna användas utan alltför stora förändringar kring omfattning, hembesökens upplägg mm. Vi gör idag ett, eller undantagsvis två, hembesök hos vardera föräldern. Detta begränsar givetvis vad man kan observera och vilka slutsatser man kan dra men vi tror ändå att modellen kommer att ge ett mervärde jämfört med det upplägg som för närvarande finns vid hembesöken. Vi har även strävat efter att göra modellen så lättfattlig och lätthanterlig som möjligt, då vår utgångspunkt är att den skall kunna användas av samtliga handläggare oavsett om man utbildat sig inom Vägledande Samspel eller inte. Tidigare har vårt enda uttalade syfte med hembesöken varit att se hemmiljön samt att träffa barnet. Vi tänker att dessa syften kommer att finnas kvar men att ett syfte även kommer att vara att få en uppfattning om förälderns och barnets samspel.

Förutom en strukturerad modell för hur hembesöken skall gå till har vi utvecklat två hjälpmedel för att hjälpa oss att se samspelet. En checklista med frågor som kan vara till hjälp för att se samspelet föräldern och barnet/barnen, och några exempel på hur vardagligt samspel mellan förälder och barn i olika åldrar kan se ut. För att den kollega som inte haft möjlighet att utbilda sig i Vägledande Samspel ska få en liten inblick i metoden vill vi först ge en kort sammanfattning över hur programmet utvecklats och vilka delar som ingår.

Vad är Vägledande Samspel/ICDP?

International Child Development Programme (ICDP) eller Vägledande samspel, är ett utbildningsprogram utvecklat av Henning Rye och Karsten Hundeide från Oslo universitet. ICDP är en internationell stiftelse som registrerades 1992 i Norge och programmet är godkänt av Världshälsoorganisationen (WHO). Arbete med ICDP som grund har genomförts i flera länder både i och utanför Europa. I Sverige finns ICDP Sweden, en stiftelse som verkar för att främja barns psykiska och fysiska hälsa.

ICDP/Vägledande samspel tar fasta på att ett gott samspel mellan vuxna och barn har en avgörande betydelse för en god uppväxt och inverkar på barns utveckling och lärande. Till en början var syftet med ICDP/Vägledande samspel att förbättra samspelet mellan föräldrar och barn men man har numera anpassat programmet så att det också kan användas av yrkesverksamma t ex inom förskola, skola och socialtjänst. Arbetet med ICDP/Vägledande samspel överensstämmer med Barnkonventionens tankar om barn som subjekt med egna tankar, egen vilja och egna önskningar. Barn är beroende av att vuxna i dess omgivning kan upptäcka, se och följa barnets egna initiativ (d v s samspela med barnet) på ett sådant sätt att barnet får förutsättningar att lära och utvecklas.

 

ICDP kan enkelt beskrivas som ett relations- och resursorienterat förhållningssätt. Det är uppbyggt kring åtta samspelsteman indelade i tre ”dialoger” som syftar till att utveckla den vuxnes lyhördhet och känslighet för barnets behov. Det viktiga samspelet sker i vardagen och programmet lyfter fram de resurser som naturligt finns mellan förälder/annan omsorgsgivare och barnet. Det är nödvändigt att det finns en balans mellan dialogerna och de åtta temana för att barnet ska utvecklas så gynnsamt som möjligt och de flesta föräldrar växlar spontant mellan olika typer av samspel utifrån barnets behov.

I arbetet som vägledare ligger tonvikten på att bekräfta och förstärka förälderns egen kompetens i förhållande till sitt barn vilket görs med hjälp av de åtta temana/de tre dialogerna:

Den känslomässiga dialogens fyra olika teman är

- Visa kärleksfulla känslor – visa att du tycker om barnet

- Visa följsamhet med barnet – följ barnets initiativ

- Ha en god dialog med barnet – utbyt positiva känslor

- Ge beröm och bekräfta barnets färdigheter

Den känslomässiga dialogen är grundläggande för ett barns utveckling och avgörande för all annan dialog. I den emotionella dialogen utvecklas barnets känsloliv och självkänsla. Barnet får en positiv bild av sig själv. Den vuxne visar barnet kärlek, glädje och fysisk kontakt och sätter ord på barnets behov, vad barnet gör och hur barnet reagerar. Den vuxne bekräftar hela tiden barnet på ett positivt sätt med ord, blickar och handlingar. Men allt den vuxne gör är i ett samspel med barnet. Den vuxne ser barnet och är lyhörd för vad barnet signalerar. Man kan sammanfatta den känslomässiga dialogen med Le-se-lyssna-bekräfta

Den meningsskapande och utvidgande dialogens tre teman är

- Hjälp barnet att samla sin uppmärksamhet, ha ett gemensamt fokus

- Förklara och ge innehåll åt det som händer med entusiasm

- Utvidga och berika barnets upplevelser genom jämförelser, förklaringar och berättelser

Den meningsskapande och utvidgande dialogen skapar förståelse för omvärlden. Den ger en förutsägbarhet som gör att omvärlden inte blir skrämmande. Den vuxne sätter ord på händelser, upplevelser och känslor och fördjupar och förklarar. Barnet och den vuxne har ett gemensamt fokus och upptäcker saker tillsammans. Den vuxne stödjer barnets eget utforskande, förklarar det som händer och reflekterar över det som har hänt.

Den reglerade dialogens tema är

- Vägled barnet steg för steg och hjälp barnet till självkontroll genom att visa på alternativa handlingssätt. Ge tydliga signaler om vad som är tillåtet och inte.

Dialogen hjälper barnet att steg för steg planera det som ska hända. Ger barnet ökad självkontroll i sociala kontakter och i att utföra olika uppgifter. Den handlar om rutiner och regler. Den reglerande dialogen sätter ord på vad som ska ske nu och sedan, för målet och hur vägen dit är. Barnet får handledning men har ändå en frihet i att lösa problem på sitt eget sätt. Den vuxne sätter gränser, avleder, hjälper barnet att förhandla och ger barnet tillåtelse att få bli arg eller ledsen. Barnet får utvecklas genom rimliga utmaningar.

De tre dialogerna är inte skilda åt utan går i varandra. I en situation finns ofta alla tre dialogerna representerade. När du t ex sitter och leker med ditt barn och utvidgar och förklarar omvärlden, kan du visa kärlek, kroppskontakt och ge barnet beröm. Du har en god dialog, du följer barnet och hjälper barnet att hålla fokus. Samtidigt kan du sätta gränser på ett positivt sätt, ge förslag på lösningar och hjälpa barnet att få struktur på det som händer. De tre dialogerna kan sammanfattas som Ge kärlek, Visa världen och Vägled

Målet med alla dialoger är att barnet så småningom ska få allt större kompetens på alla områden. I takt med att kompetensen ökar minskar den vuxnes stöd. Barnet har byggt upp en egen bank av resurser som barnet lär sig när och hur det ska använda.

Sammanfattningsvis kan ICDP/Vägledande samspel beskrivas som ett förhållningssätt och ett program för att hjälpa föräldrar eller andra omsorgsgivare att utveckla sin lyhördhet för barns behov och sin förmåga att möta barnet på ett sådant sätt att barnets möjligheter till en god anknytning, utveckling och lärande ökar. För vägledaren är det viktigt att hjälpa föräldern att se sitt barn i ett ”positivt och kärleksfullt ljus” samt peka på och bekräfta det goda som föräldern redan gör i förhållande till sitt barn.

Metod för att utveckla utredningsarbetet vid hembesök

Två handläggare är med vid varje hembesök och varje handläggare har en uttalad roll. En av handläggarna har en mer ”aktiv” roll, med betoning på att ”skapa” samspelssituationer mellan förälder/barn. Den andra handläggaren har en mer ”passiv” roll och observerar samspelet utifrån den ”checklista” som finns. Grundupplägget är ett hembesök hos vardera föräldern, men om första hembesöket visar på ett bristfälligt samspel bokas ett till hembesök in. Detta för att bli säkrare i vad man sett alternativt få en korrigerad bild av samspelet.

Bra situationer för att observera samspel

Nedan kommer några exempel på situationer som vi tror kan vara bra för att observera samspel. Givetvis är det fritt att utveckla eller observera andra situationer, det viktiga är att situationerna så långt som det är möjligt är planerade och förankrade hos handläggarna och även föräldrarna.

*Gemensamt fika

*Barnet visar runt i boendet och beskriver olika rutiner, mat, nattning, lek, läxor mm. Hur förhåller sig föräldern? ( Vid frukostbordet; vart sitter du, sitter någon annan med vid frukost, vad äter ni etc. ?)

Information att ge till föräldrarna inför hembesöket

*Vi vill se dig och barnet tillsammans, se ert samspel (kärlek och omsorg, visa världen, planering och gränser).

*Vi vet att hembesöket är kort och under speciella förhållanden men tror ändå att det kan ge oss en värdefull information om dig och ditt/dina barn.

*Ett bra sätt att träffas tillsammans på ett naturligt sätt brukar vara att fika tillsammans. Är det okej?

*Vi kommer även vilja att ni(barn och förälder) visar oss runt i ert boende. Vart sover ni? Var äter ni frukost? Vad gör ni på kvällarna? Var är ni då?

*Vi vill att du förbereder barnet inför hembesöket. Hur tänker du presentera oss och vår roll? Ge ev. ut broschyren ”När Kalles föräldrar tycker olika”

Uppföljningsfrågor som alltid skall ställas vid första utredningssamtalet efter hembesöket

*Var barnet som det brukar vara vid hembesöket, om inte, vad var annorlunda?

*Var ert samspel som det brukar vara? Om inte, vad var annorlunda?

*Vi såg………......(positivt och negativt). Hur tänkte du där?

Hjälpmedel 1 och 2

1. Samspel mellan förälder och barn/ Checklista

Emotionell dialog – kärlek och omsorg

Tema 1: Visa kärleksfulla känslor – visa att du tycker om barnet

1. Visar föräldern glädje inför barnet?

2. Pratar föräldern vänligt?

3. Berör föräldern barnet? Sitter nära, håller om?

Tema 2: Visa följsamhet med barnet – följ barnets initiativ

4. Ser föräldern vad barnet vill?

5. Ser föräldern om barnet behöver hjälp?

Tema 3: Ha en god dialog med barnet – utbyt positiva känslor

6. Lyssnar föräldern på barnet?

7. Tröstar föräldern barnet?

8. Kan föräldern förstå, benämna och tillåta barnets känslor?

9. Kan föräldern ta första steget till försoning?

Tema 4: Ge beröm och bekräfta barnets färdigheter

10. Bekräftar föräldern barnet med gester, ögonkontakt, kroppsspråk?

11. Bekräftar föräldern barnet med ord?

12. Visar föräldern förtroende för barnets färdigheter?

13. Ger föräldern uppmuntran och beröm?

Meningsskapande dialog – visa världen

Tema 5: Hjälp barnet att samla sin uppmärksamhet, ha gemensamt fokus

1. Har förälder och barn gemensam uppmärksamhet?

2. Gör förälder och barn saker tillsammans?

3. Hjälper föräldern barnet att koncentrera sig?

Tema 6: Förklara och ge innehåll åt det som händer med entusiasm

4. Kan föräldern förklara och ge innehåll åt det som händer?

5. Kan föräldern förklara vad som skall hända?

6. Kan föräldern förklara vad som har hänt?

7. Kan föräldern beskriva upplevelsen med känslor?

Tema 7: Utvidga och berika barnets upplevelser genom jämförelser, förklaringar, berättelser

8. Kan förälder och barn dela erfarenheter och minnen?

9. Kan föräldern jämföra och ge sammanhang?

10. Kan föräldern hjälpa barnet att reflektera. Vad hände? Vad tänkte? Vad kände?

Reglerande dialog – planering och gränser

Tema 8: Vägled barnet steg för steg och hjälp barnet till självkontroll genom att visa på alternativa handlingssätt

Planering

1. Kan föräldern förklara steg för steg?

2. Förbereder föräldern barnet på vad som ska ske?

3. Berättar föräldern vad han/hon vill att barnet ska göra?

4. Hjälper föräldern barnet att bestämma och hålla fast vid det barnet bestämt?

5. Får barnet hjälp att starta, genomföra och utveckla en aktivitet?

6. Hjälper föräldern barnet att lyckas genom att ge alternativ?

7. Får barnet rimliga utmaningar (lagom+1)?

8. Hjälper föräldern barnet till överblick och reflektion genom Vad och Hur?

Gränser

9. Har föräldern satt upp rutiner och regler?

10. Hjälper föräldern barnet att avleda uppmärksamheten, byta fokus?

11. Hjälper föräldern barnet genom att träna på min och din tur?

12. Hjälper föräldern barnet att förhandla och komma överens?

13. Kan föräldern träna barnet genom att sätta en gräns med konsekvenser?

14. Hjälper föräldern barnet att träna på kompromiss?

2. Exempel på hur vardagligt samspel mellan förälder och barn i olika åldrar kan se ut.

Nedan beskrivs några exempel på hur vi kan se samspel mellan barn och förälder. Det är inte någon fullständig redogörelse. Exemplen visar hur det kan se ut när samspelet fungerar.

När barnet är 0-1 ½ år.

Det nyfödda barnet har stor beredskap för att samspela. Det försöker ge signaler genom att t ex fäkta med armarna eller vända sig bort. Spädbarnet gör små ryckande rörelser med händerna, ger ifrån sig olika ljud och försöker härma ansiktsuttryck för att fånga den vuxnes uppmärksamhet. Barnet ”lyssnar och svarar”. Ju mer föräldern anpassar sig efter spädbarnets signaler desto bättre samspel växer fram.

Barn mellan 6 och 9 månader använder händerna för att få närkontakt med den vuxne. ”Tittut-lekar” tränar barnet i att föräldern kan försvinna och komma tillbaka. Många barn är ängsliga inför främlingar. Barnet söker skydd hos föräldern och föräldern tillgodoser behovet av trygghet bl a genom att hålla barnet nära.

Mellan 9 och 12 månaders ålder lär sig barnet att det kan rikta förälderns uppmärksamhet genom att peka. Det är ett sätt att bjuda in föräldern på upptäcktsfärd. Barnet börjar förstå ord som ”nej” och förstår gester som t ex att ”vinka adjö”. I den här åldern kan man lägga märke till att barnet observerar förälderns känslouttryck för att ta reda på om en situation t ex är farlig eller rolig. Föräldern visar egna känslor och visar att den respekterar barnets känslor.

Ettåringen vill helst leka där föräldern är. Barnet är ofta fysiskt aktivt, tömmer hyllor, lådor och papperskorgar och välter omkull saker. Föräldern används inte sällan som klätterställning. Ettåringen älskar att härma sin förälder genom att prata i telefonen, sopa golvet och trycka på knappar. Barnets uppmärksamhetsperioder är fortfarande korta så föräldern bör vara uppmärksam på när barnet behöver lugn och ro. Barnet kan behöva hjälp med övergångar från t ex lek till att äta middag, lägga sig eller åka bil.

Under första året lär sig barnet tillit eller misstro.

När barnet är 1 ½ - 3 år.

Vid två års ålder börjar barnet hävda sitt oberoende och sin vilja. Barnet ”kan själv” och vill inte alltid ha förälderns hjälp. Tvååringen vill ha kontroll. Barnet kan också vilja göra som den vuxne, imitera och vara till lags. Tvååringen har inte sällan motstridiga känslor och svårigheter att uttrycka dem vilket kan leda till raserianfall. Föräldern bekräftar och benämner barnets känslor med ord. Barnet har behov både av att vara stor och gå på upptäcktsfärd och att vara liten och ”tanka” hos föräldern, det har behov av ett nästan ständigt samspel med en vuxen. Föräldern ska sätta ramarna och låta barnet öva sig innanför dem. Repetition, rutiner och regler är viktigt för barn i åldern kring två år.

Barn i åldern 1 ½ - 3 år lär sig att både självständighet och närhet är möjlig i en relation.

När barnet är 3-5 år.

Treåringar är fyllda av funderingar och lägger mycket tid på att observera och härma så föräldern bör vara observant på sitt eget språk och uppförande. Barnet börjar bli intresserat av att leka med andra barn och klär gärna ut sig och leker rollekar. Barnet har många frågor som börjar med vem, vad, var eller varför? Barnet söker uppmärksamhet – ”se på mig, se vad jag kan!” och trivs med att vara i centrum. Föräldern kan visa för barnet att det är betydelsefullt genom att ge barnet uppgifter och ansvar som barnet klarar. Ibland har barnet svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. Barnets värld är magisk vilket gör att barnet lätt tar på sig skuld för dödsfall, sjukdom och skilsmässa i familjen. Om detta inträffar behöver barnet mycket tid och stöd.

Barnet behöver hjälp med att få ord på känslor men behöver också få känna motstånd. Att känna vart gränserna går ger barnet en mer realistisk syn på sig själv. Nu börjar barnet bli medvetet om vilket kön det tillhör och kan bli förälskad i föräldern av motsatt kön vilket gör känslorna för föräldern av samma kön motstridiga.

Barn i åldern 3-5 år lär sig att det duger som pojke eller flicka men också att det är litet och inte klarar allt.

När barnet är 5-12 år.

Aldrig är barnet så berett att lära och ta på sig plikter och disciplin som nu. Barnet tränar samarbete och att känna sig dugligt. Nu börjar kamrater bli viktiga för barnet och barnet lär sig av både vuxna och andra barn. I sjuårsåldern börjar barnet förstå mer av orsak och verkan. Samtal med barnet blir möjligt eftersom barnet börjar kunna sätta sig in i en annan människas tankegångar. Barnet börjar kunna uttrycka sin vrede med ord istället för i handling om föräldern förväntar sig det och uppmuntrar barnet att söka nya sätt att lösa problem.

Från 9 års ålder lyder barnet inte längre föräldern utan vidare. Barnet ser inte längre vuxna som goda gudar eller farliga monster utan mer som de är. Barn i den här åldern är mycket lojala mot sin familj. Att ta avstånd från en biologisk förälder kan vara som att stänga av halva sitt inre.

Barn i åldern 5-12 år lär sig om vuxenvärlden och får mer eller mindre starka känslor av att duga eller att vara misslyckad.

När barnet är 12-20 år.

För att kunna bli en egen individ behöver barnet ta avstånd, bli kritisk och pröva egna vägar. Flickor är som regel två år tidigare än pojkar i sin utveckling. Tillväxt och hormonomställningen ger inte sällan stor obalans och trötthet. Gapet mellan biologisk mognad och social mognad kan vara stort och konflikter mellan barn och förälder är oundvikliga. Under tonåren sker en snabbrepetition av tidigare utvecklingsfaser. Beteendet blir primitivare men det finns också chans till reparation. Det är viktigt att föräldern står upp för vanliga samlevnadsnormer.

Den unge lär sig att stå på egna ben och söker ideal utanför familjen.

 

Familjerättsgruppen i Sundsvall, februari 2010.

------------------------------- ---- ----------------------------- -------------------------------

Lena Nordin                           Håkan Norberg                            Caroline Lovén

Lena.nordin@sundsvall.se  hakan.norberg@sundsvall.se    Caroline.loven@sundsvall.se

060-191402                          060-191112                                 060-191021