SURROGATMÖDRASKAP – NÄRSTÅENDEADOPTION – VAD ÄR DET VI MEDVERKAR TILL?

21 oktober, 2010

Artikel av Ann-Charlotte Sörelius

I mitt arbete som familjerättssocionom i Mellansverige har jag för en tid sedan handlagt en utredning gällande närståendeadoption av ett barn som har fötts av en surrogatmor i Indien. Ett par liknande ärenden har utretts av mina kollegor. Detta är ett nytt område för oss familjerättssocionomer och väcker en mängd tankar om etik och värderingar och fick mig att ställa frågan: Vad är det vi medverkar till?

När man googlar på surrogatmor finns en mängd information om området och man förstår att det är en ”industri” som ökar över hela världen. På internet kan man få uppgifter hur verksamheten går till, hur mycket ett barn kostar i olika länder och så vidare. Ett barn fött i USA är till exempel dubbelt så dyrt, som ett barn fött i Indien och kostnaden ligger mellan 250.000:- - 600.000:-. De billigaste länderna är låglöneländer som Indien och Ukraina. Av ersättningen får surrogatmodern en mycket marginell del, men i Indien motsvarar den cirka tio årslöner för en fattig kvinna.

Företeelsen, som till en början mest handlade om enstaka kvinnor som ställde upp privat som surrogatmödrar, har alltmer övergått till stora kliniker som ägnar sig åt denna verksamhet. Parallellt har det vuxit upp mödrahem, där kvinnorna tvingas bo under större delen av sin graviditet. På mödrahemmen delar ett antal kvinnor rum och de får inte röra sig utanför hemmets område.

I till exempel Indien upprättas ett surrogatkontrakt där den blivande surrogatmodern förbinder sig att ställa upp på en mängd föreskrifter. Hon får bland annat underteckna att hon är införstådd med att den medicinska processen kan innebära komplikationer både under och efter graviditeten. Hon måste förbinda sig att medverka till alla medicinska tester, att följa läkarens ordinationer och att inte utsätta barnet eller sig själv för några risker under graviditeten. Kvinnan får till exempel inte röka, dricka alkohol eller dricka stora mängder kaffe. Vidare måste hon skriva under på att den blivande fadern/ beställaren inte bär något ansvar gentemot henne, för eventuell skada som kan uppstå på grund av graviditeten. När sedan barnet är fött, så har kvinnan inga som helst rättigheter gentemot barnet och hon förbinder sig att omgående överlämna barnet till beställaren/fadern. Innehållet i surrogatkontraktet måste hållas hemligt och kvinnan får inte behålla någon kopia av det. Vidare får hon ingen kopia av sina medicinska journaler gällande graviditeten och hon förbinder sig att aldrig starta en juridisk process gällande barnet.

Den blivande fadern/föräldrarna får information om när det är dags för förlossning, som ofta sker genom kejsarsnitt, så att han kan närvara på sjukhuset. När barnet är fött, skiljer man barnet direkt från sin mor och överlämnar det till fadern/föräldrarna. Surrogatmodern blir gravid genom att ägg från en äggdonator befruktas med faderns sperma och sätts in i hennes livmoder. I Indien sätter man in flera embryon för att öka chanserna till graviditet. Om sedan flera embryon fäster är man tvungen att abortera ett par. I Sverige sätter man vid IVF numera endast in ett embryo åt gången, eftersom man vet att en flerbarnsgraviditet innebär en ökad risk både för kvinnan och för barnen. I Indien väljer man äggdonator och de är ofta högutbildade akademiker. Surrogatmödrarna har däremot oftast endast en kort skolutbildning.

Vi familjerättssocionomer kommer i kontakt med denna företeelse om till exempel två gifta män vill få gemensam vårdnad om den ene mannens biologiska barn, som fötts av en surrogatmor. Då jag ansåg att det fanns flera saker i surrogatkontraktet, som jag behövde få svar på, innan jag kunde ta ställning till om adoption skulle vara till fördel för barnet rådfrågade jag tingsrätten. Enligt svensk lag betraktas den kvinna som föder ett barn, som biologisk mor, oavsett om hon är genetisk mor till barnet. Vidare säger lagen att den biologiska moderns samtycke till adoption inte får lämnas innan hon har återhämtat sig efter nedkomsten och att den tiden inte bör understiga sex veckor. I mitt ärende fick modern underteckna samtycket till adoption endast några dagar efter förlossningen, som dessutom skedde med kejsarsnitt. Jag behövde även få reda på, om man har rätt att avtala bort rätten att starta en juridisk process.

Tingsrätten svarade mycket kort på mina frågor ”Det är inte socialnämndens uppgift att närmare undersöka om de rättsliga förutsättningarna föreligger i ett enskilt fall.”

Eftersom barnet vistades i Sverige tillsammans med sin biologiske far och barnets biologiska mor, den så kallade surrogatmodern, redan hade avsagt sig alla rättigheter så var det naturligtvis svårt att göra annat än att medverka till att närståendeadoptionen skulle kunna genomföras.

Ann-Charlotte Sörelius