Bokrecension – en självbiografisk bok från en ofrivillig pappa

13 juli, 2012

Den vackraste gåvan. Jag kunde inte älska mitt barn. Och det är så tungt att säga det.

Författare: Pelle Filipsson, utgiven år 2010.

Pelle träffade som 27-åring en kvinna i 30-års åldern han i boken kallar Prästen, då hon arbetade som präst. Vid deras första samlag minns Pelle att Prästen säger, efter att Pelle sagt att han ska hämta en kondom, ”- Det behövs inte, du kan komma i mej, jag är säker”. En månad senare meddelar Prästen att hon är med barn och att abort inte är ett alternativ. Pelle beskriver i sin bok chocken och hur han aldrig velat ha barn och inte vill bli förälder. Den första tiden av graviditeten argumenterade Pelle för abort och slets av samvetskval när Prästen bemötte det med att ”- Det är ett liv vi pratar om!”. Pelle skriver ”Kände mig som en representant för död och förstörelse” och ”Vi var inte alls två om saken. Prästen hade valfriheten. Jag hade att följa hennes val.”

Pelle lyfter fram ett genusperspektiv på ansvaret för preventivmedel, beslutanderätt över sin kropp och kontrollen över reproduktionen. När han tar reda på mer om sterilisering blir han hänvisad till Kvinnokliniken och ifrågasätter lämpligheten i klinikens val av namn. Pelle skriver att han har fått råd av professionella i stil med ”Killar gör sitt val innan, att ha kondom eller låta bli” och ”Vill man inte bli farsa ska man inte ha sex”. Han jämför detta med att kvinnan har möjlighet att även göra ett aktivt val efter samlaget. ”De ofrivilliga blir ansvariga, trots mammornas fullständiga beslutanderätt”. ”Pappan förväntas ta sig i kragen och automatälska sin blivande familj”. Pelle menar att det i samhället är otänkbart att tvinga en kvinna att bli mamma men inte att tvinga en man att bli far.

Pelle beskriver det sociala trycket gällande att det förväntas att var och en vill bilda familj och hur det är att inte ha den önskan. Han upplever att han fått många frågor om sin egen uppväxt i samband med att han sökt stöd för sitt ofrivilliga föräldraskap. Han efterfrågar en större öppenhet för möjligheten att alla inte vill leva med barn. Han återkommer ofta till skuldbeläggandet han gav sig själv och fick från sin omgivning, både från vänner och professionella.

Pelle kom att flytta ihop med Prästen och de hade både graviditeten och den första tiden med sin son Walter tillsammans. Han beskriver sin kris och sina flyktkänslor och han letar aktivt stöd och vägledning i sin situation. Vid faderskapsbekräftelsen svarar Prästen att hon haft oskyddat samlag med en man till under konceptionstiden och Pelle hamnade återigen i chock. Dna-svaret visade sedan att Pelle var far till sonen Walter.

Det Pelle kan berätta om sina första år som pappa till Walter är hur han hanterade det praktiska på ett välfungerande sätt och hur han satsade hårt på sitt arbete och undvek frågor om föräldraledighet. Även här beskriver Pelle det sociala trycket samt hur hans sätt att hantera Walter granskades av Prästen, kvinnorna i släkten och av kvinnliga vänner som kunde berätta att han höll fel, matade fel, bytte blöja fel och lekte fel. Något som än mer förstärkte Pelles skuld och skam känslor.

Föräldrarna sökte senare stöd gemensamt. Först hos en själavårdare inom kyrkan där Pelles uppfattning är att han fick höra att han behövde mogna och att han kommer att växa in i föräldraskapet. Pelle blev kränkt och skriver att hans känsla av att vara grundlurad och överkörd inte togs på allvar. Pelle började läsa om anknytning och fick än mer skuldkänslor. Han kunde känna igen sina och Walters anknytningsproblem men möttes endast av misstänksamhet så som att han var oansvarig, omogen och egoistisk. Hos familjerådgivningen fick han veta att deras uppdrag är att fokusera på de vuxna, vid familjerätten fick han höra att de kunde hjälpa till med avtal om umgänge och vid ett så kallat psykodrama där två terapeuter ledde ett nätverksmöte menar Pelle att budskapet återigen blev att han behövde mogna.

Föräldrarna provade att bo ihop, bo isär, bo i olika lägenheter men samsas om omsorgen av Walter och till sist valde Pelle att ta avstånd från Walter och hans mamma en tid. Det beslutet tog Pelle inte lättvindigt utan han beskriver hur han läste och funderade över begreppet ”barnets bästa” och innebörden av en närvarande far både känslomässigt och i praktiken. ”En konstig blandning av sorg, skam och självständighet, på en gång”.

När Pelle efter en tid åter har kontakt och umgänge med Walter är han i förskoleålder och skulle sova hos sin pappa var Pelle nära att, som han själv skriver, ”göra något vidrigt”. Pelle var deprimerad och Walter var ledsen och trotsig och när han inte tystnade vid tröst så tog Pelle en kudde som låg bredvid honom och slängde den över Walter. Omedelbart därefter satte Pelle sig på knä bredvid Walter, förvånad och full med adrenalin, insåg att han varit nära att slå eller skada sitt barn. Han skämdes och var rädd men ringde socialtjänsten för att höra om det fanns något stöd när föräldraskapet inte fungerade men fick svaret att ”- Familjerätten kan hjälpa till med avtal”. Pelles upplevelse var att myndigheterna inte hade beredskap för någon i hans situation.

Pelle fick problem i sina relationer med kvinnor. Hans relationer brast ofta på grund av hans egen rädsla för att bli ”lurad” till en graviditet. Samarbetet med Prästen blev sämre och många diskussioner handlade om pengar. Pelle har omfattande kritik mot underhållsstödslagstiftningen. Det han bland annat framför är att Prästen tidigt sa att ”- Du ska aldrig behöva betala nåt för barnet i alla fall” men att detta inte gällde när Walter väl fötts och Pelle betalade men menar att Prästen hade det bättre ställt ekonomiskt och att ”underhållet blev symbolen för hennes makt över mig”.

Efter att återigen haft ett uppehåll i kontakten med Walter kontaktar Pelle Prästen igen för att fråga om han får träffa Walter. Han beskriver att hans liv fått bättre struktur och att han vill försöka igen. Walter blir glad men har slutat säga pappa och säger istället Pelle till honom. Efter en tid började Walter reagera genom att utveckla en sorts stress. Han fick tics av olika slag, utförde tvångsmässiga handlingar och utvecklade bacillskräck. Det tog hårt på Pelle som även märkte att Walter kunde prata om sig själv som ful och dålig. Pelle skriver om deras anknytning att han tyckte sin son var härlig men hade en känsla av att han ändå kunde lämna honom om det krävdes men att om han gjorde det skulle det uppstå ett hål inom honom. Han jämför det med sitt eget minne av sin far där han känt att det gick att krypa nära honom och känna att allt skulle bli bra, han visste att det inte fanns samma känsla hos hans egen son.

När Walter blev äldre, kring sju år, började han parera sin pappas humör genom att torka av bord eller komma med ett glas saft när Pelle var rastlös och frustade över något. Pelle upplevde det hjärtkrossande att se hur Walter ville göra honom glad och nöjd. ”Det var tungt att leva med en vacker lintott som hade mina lockar och mina ögon, som visade sin kärlek utan villkor eller baktankar, som förtjänade allt i hela världen, men som jag inte kunde älska tillbaka”.

Under Walters åttonde år kom insikten till Pelle hur djupa sår som det påtvingade föräldraskapet hade gjort i honom. Han levde hela tiden med en känsla av att ha blivit överkörd och utsatt för ett övergrepp. Pelle beskriver likheterna mellan människors upplevelse under och efter en våldtäkt och det han själv varit med om. Detta utifrån såväl chocken, utsattheten, skammen och att han la skulden på sig själv trots att det var Prästen som åtminstone efteråt hade makten. Efterföljande sexskräck, självförakt och copingstrategier som Pelle utvecklade menar han kommer från detta övergrepp. Pelle lider mycket av att han inte tycker att hans problem blivit tagna på allvar och att han upprepade gånger fått höra att skulden är hans. Vid den här tiden ställer sig Pelle på en tågbana och är inställd på att ta sitt liv men tåget kommer inte i tid och han går tillbaka till jobbet. Efter flera försökt till kontakt med psykiatrin får han psykoterapi för traumabearbetning. Pelle träffar inte Walter under en tid men när de har umgänge en helg, Walter är 8 år gammal, frågar Walter sin pappa varför han har varit borta och Pelle svarar att han varit så ledsen att han blev sjuk. Walter har svårt att förstå men senare på kvällen lutar han huvudet mot sin far och säger ”- Känner du kraften?”, ”- Vadå?”, frågar Pelle och Walter svarar ”- Kärlekskraften”. Pelle funderade på hur han skulle kunna bemöta det, blev ledsen men kunde säga ”- Så himla fint sagt, tack” och klappa om Walter.

När Pelle läst litteratur om föräldraskap i sitt sökande efter information om ofrivilligt föräldraskap har han funnit texter om fäder som ”smitare” och själv tänker han att förklaringen till många av dessa kan vara att föräldraskapet är ofrivilligt och menar att den negativa definitionen skulle ändras om fler fick insikt i problemet. Även i siffror om självmord bland ensamstående pappor samt i antalet faderskapsfastställelser där föräldrar inte bor ihop så tror Pelle att en majoritet handlar om ofrivilliga fäder. När Pelle ringer rådgivare och forskare får han svar så som ”Det här ämnet är inte tillräckligt allmängiltigt”, ”Det är ett osynligt problem du lyfter upp” eller ”Du beskriver ett förbisett ämne”.

Det sista kapitlet heter ”Försoning” och där skriver Pelle att han fått släppa hoppet om att få en förklaring från Prästen och sin önskan om att bli fri. Han har börjat förstå varför han blev så förändrad och börjat försona sig med sig själv. De fördomar han tycker att han mött av hos professionella förklarar han med okunskap och att problemen blir dolda av ålderdomlig kvinnokampsanda och menar med det ”risken att om man jobbar för kvinnors rättigheter, då ska man jobba mot männens”. Pelle hoppas att Walter kommer att kunna försonas med honom som den far han kan vara och inte sakna den far han inte kan vara. Han avslutar sin bok med tips till ofrivilliga pappor som exempelvis handlar om att alla känslor är tillåtna, att det är bra att prata med många olika människor för att få flera perspektiv, att endast skriva under faderskapsbekräftelse om man är helt övertygad eller genomfört dna-test, att inte söka hjälp hos dogmatiska intresseorganisationer eller på ensidiga webbforum, att vara tydlig inför barnet, att behåll kontroll över livet, att försöka att inte bli förbittrad och lära sig av dina misstag.

Recenserad av Malin Carlsson