Ingrid Stjerna / November 2009

17 november, 2009

Hur tar Familjerätten emot de som söker sitt ursprung efter en adoption ?

Så har det då hänt igen! I en varm och läsvärd roman om adoption ges en bild av socialarbetaren som stel och oempatisk i en situation där hon hade kunnat vara till hjälp!. 

Så ledsen jag blir eftersom jag tycker genuint bra om mitt yrke och de arbetsuppgifter jag tycker att vi är satta att sköta, med värme och fantasi!

Det handlar om Michael Nyqvists fina roman; När barnet lagt sig där vi får följa hans adoptionshistoria. Han beskriver sina upplevelser kring att som femåring få klart för sig att han är adopterad, att försöka leva med den vetskapen som en hemlighet, och att långt senare, som vuxen, ta sig rätten att utreda sin bakgrund.

Det är där det sorgliga för vår yrkeskår händer. Han ber om hjälp vid Familjerättsbyrån i Stockholm, och bemöts på ett sätt som jag ser som ett allvarligt tjänstefel. Och det är inte första gången jag hör detta, men nu går det ut i vårt samhälle i en roman som alla borde läsa, antingen man har adoption i familjen eller ej. Så nu vet man i Sverige, hur det går om man försöker få hjälp av socialtjänsten! Varför händer detta när en människa i ett utsatt läge vänder sig till oss? Är inte en av grundpelarna i vårt yrke att vi skall vara till hjälp?

Jag har arbetat med adoptionsfrågor i drygt 30 år och för mig är det självklart att den adopterade är huvudpersonen i adoptionsdramat. Om en adopterad ber oss om hjälp, i stället för att själv gå via Skattemyndigheten som Michael tvingades göra eftersom socialtjänsten inte hjälpte till, om man faktiskt söker vår hjälp, skall vi då inte ge den?

Den stora skillnaden mellan Skatteverket och oss är ju att vi, med den utbildning och erfarenhet vi har, här kan vara till hjälp för alla parter. I Michaels fall blir det dessutom extra tydligt eftersom det här sker just det man i situationer som denna vill undvika, dvs att någon som inte har med saken att göra, läser det brev som Michael skriver direkt till sin biologiska mor. Som socialtjänsteman skulle man naturligtvis ha erbjudit Michael att, i samarbete med honom, skriva ett försiktigt brev till modern, utan att i detalj förklara vad det gäller, och be henne höra av sig.

Min erfarenhet är att när ett sådant brev dimper ner hos modern vet hon exakt vad det handlar om, har kanske hoppats eller skrämts av tanken, men vet, med bävan. Här har vi alltså möjlighet att agera som stötdämpare i en situation som är mycket laddad för alla parter och där det är bäddat för missförstånd och smärta. I stället för att skattemyndigheten lämnar ut allt och den adopterade tvinas gå vägen ensam. I England finns det till och med en yrkesgrupp som har detta som sin uppgift, att hjälpa till i situationer som Michaels. Men vi i Sverige?

Adopterade och andra berörda har faktiskt lagstadgad rätt till stöd och hjälp under hela processen långt efter adoptionsbeslutet. Få de det?